Min Vårhatt!

När Stina gav oss uppgiften att vi själva skulle skapa något tredimensionellt av återvinningsmaterial, tänkte jag: - "Yes, äntligen får jag själv skapa något. " Men vad?
Vi var i Malmö och hälsade på vår dotter och när vi gick i de gamla kvarteren runt lilla torg gick vi förbi en hattaffär, då fick jag min ide´"Jag skall göra en vårhatt". När jag sen kom hem gick jag ner i vår källare och hittade hönsnät som jag tänkte kunde vara en bra stomme. Jag böjde till en kulle och ett stort brätte i vågor.
Nästa fråga: Hur skall min hatt se ut? Jag plockade ihop lite olika material. Hatten blev liggande i tvättstugan tillsammans med materialet under några dagar och när jag fick lust eller gick förbi satte jag dit lite efterhand.
Efter att jag böjt in kanten, klädde jag kanten med piprensare runt om. Jag dekorerade brättet med tygbitar velor , små plastkuber likt frigolit, piprensare och fjädrar . Allt i gröna och blå färger. Hattkullen klädde jag med blått tyg inuti. Jag snodde en vit sladd runt kullen och en CD-skiva blev pricken över i:et.
Jag sammanfogade med ståltråd och att trycka dit plastbitarna emellan hönsnätet. Nål och tråd använde jag till att få dit tyget i kullen och piprensarna var lätt att sammanfoga med. Hönsnät är ett fantastiskt formbart material. Det var jätteroligt att jobba med hatten. Jag tycker det är ett bra sätt att låta arbetet få mogna fram och låta idéerna komma efter hand och när CD-skivan kom dit kände jag mig färdig.
Hur kan man då låta barnen nyskapa i tredimensionella material?
På mitt fritids använder jag detta sätt att skapa. Det finns olika material framme och lättåtkomligt för barnen.De har då möjlighet att skapa efter sin egen fantasi.
Detta är något som jag gärna vill ge mig tid till fortsätta med för min egen del här hemma. Fantastiskt  roligt!

Reflektioner kring den pedagogiska miljön.

Har funderat lite kring barns pedagogiska miljö. Vad jag sett och upplevt så har det stor betydelse för barnens skapande hur miljön ser ut där barnen vistas.
Jag har sett en stor förändring på barnens skaparlust och uttryck under läsåret. Då jag försökt att bidra till att det finns mycket olika material och färg tillgänglig för barnen. Vi har kommit en bra bit på väg men det finns naturligtvis mer att tillföra och förändra för att göra miljön mera lustfylld.

En dag var det en kille som vankade omkring och inte visst vad han skulle göra. Han sa:"Vad skall jag göra? Jag vill skapa något. Jag går en runda i ateljén och tittar på hyllorna". Efter en stund ropade han:

"Nu vet jag, jag skall göra ett tittskåp"! Han hade då plockat till sig en ganska platt låda och två tomma toarullar. Han klippte två hål i lådan där han stoppade i rullarna så att man kunde kika in. Han målade och inredde lådan med tyg och annat material och till sist gjorde han små figurer av träkulor, piprensare och korkar, som han målade ögon på. Dessa små figurer skulle bo i lådan. När allt var klart och han satt på locket på lådan fick jag kika in genom rullarna. När han så lyfte lätt på locket och släppte in lite ljus kunde jag se hans fina tittskåp.
Det kändes så bra och han var jättenöjd med sin skapelse. Jag vet inte om han hade kommit fram till att bygga sitt tittskåp om han inte hade haft tillgång till så mycket material som finns framdukat på hyllorna och kittlar fantasien.

Jag har läst i Elisabeth Nordin-Hultmans bok: Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande,  där hon bl.a berättar om en jämförelse mellan svenska och engelska förskolor. Hur olika förskoleavdelningar är inredda och placeringen  av material. I engelska förskolor finns mycket material framme. Material som sand i sandlådor och vattenlek finns i centrala delar av avdelningen. Men på svenska förskolor finns oftast ateljé/ målarrum, verkstad och våtrum i delar av avd. som barnen ej har fri tillgång till. Möjligheter till rörelse och grovmotoriska aktiviteter inomhus finns oftast lättillgängligt för barnen i svenska förskolor.
Jag tror att miljön har stor betydelse för barnens skaparlust och uttryck i sitt arbete.

Några tänkvärda  uttryck från Mia Anderssons seminarium : Miljön skall ha något att berätta för alla som kommer. Den skall ropa till barnen- kom hit och utforska mig.
Vem kan man bli i detta rum?





Visst får man lust att sätta sig vid den vita duken och fatta pensel med oljefärg?
Kreativ miljö från Ao Nang i Thailand.   Foto: Christel

Stinas uppgift

Vi fick i uppgift av Stina Braxell att presentera ett nytt material för mindre barn. De yngsta barnen på min skola är 6-åringar och går i förskoleklass. Jag fick "låna" två pojkar från en förskoleklass som fick följa med mig till mitt fritidshem.
Jag hade dukat upp en bytta med tapetklister och en bytta med remsor av tidningspapper samt en med tapetklister + tidningspappersbitar i vår atelje.
Pojkarna satte sig vid bordet , jag satte mig vid sidan om med papper o penna. De började att känna på klistret + pappersbitarna.
Följande dialog utspelar sig mellan pojkarna som jag benämner A och B.

A:  Skall vi hålla i det
B:  Det är skönt.
A:  Man blir kladdig.
B:  Jag vill inte bli kladdig. Finns det någonstans att tvätta sig. Kolla A, vi tar lite mer klister.
A:  Allting fastnar på mina händer, jag sitter fast.
B:  Jag tar lite mera klister
A:  Hör när jag pruttar i degen, jag är görklistrig. Får man torka sig på pappersremsorna.

-    De tar några tidningspappersremsor o torkar av sig om händerna och blandar ner det i sin massa.
B:  Det är bäst att passa på att a lim för snart är det slut, det känns som en bajskorv.
A:  Hör här nu, man kan fisa.
B:  Vi har tagit slut på allt klistret, vi tar mera papper. Vad äckligt det är, eller hur A
A:  Nej. Jag vill ha mera

-   De tar flera remsor.
B:  Knåda pressa slita o dra, jag skall göra något bra!
A:  Jag är världens kladdigaste.
B:  Nu skall jag knåda denna bajs.

-    Nu plattar de ut sin klump.
A:  Är det här detta.
-    Sen håller han upp sin klump.
A:  Kolla vad jag gjorde med skeden fröken.

-    Han har bakat in sleven i massan
A:  Fröken, vad skall vi göra med detta?
Jag. Ni får göra vad ni vill.

-   Nu plattar han ut massan.
A:  Jag skall steka pannkakor, detta är en stekpanna .
B:  Kolla mina muffins.

-    Han har klickat ut massan till muffins.
B:  Jag måste bara jäsa min, för jag skall baka bröd.
A:  Detta är min människa som jag bygger, kolla detta är min gubbe.

-    Han knådar ihop massan.
A:  Kolla min vulkan.
B:  Nu är jag klar, här är min vulkan och här sprutar det eld.
A:  Jag vill spara min.
B:  Jag med.                                                                                                                         Photo: Christel

Reflektion.
När vi senare pratade om vad de gjort så säger......
B:  Vi knådade så det blev en.
A:  Vulkan.
Jag: Tycker ni det var roligt?
A:  Ja ,men väldigt kladdigt.
B:  Jag vill göra det igen.

Min egen reflektion på aktiviteten är att här ser man en estetisk process, vad det slutliga resultatet blev är kanske inte så viktigt, och att det råkade vara en vulkan, när pojkarna kände sig nöjda med    aktiviteten .
Om jag inte dokumenterat under tiden hade det kanske inte kommit fram.De påverkade varandra ganska mycket men tack vare att de var två kunde jag dokumentera utan att lägga mig i.
Det var intressant att följa deras arbete och höra hur de resonerade under aktivitetens gång. Tänk vad mycket som kom fram under denna korta tid ( c:a 30 min ).

Sokratiska samtal i basgruppen.

Vi träffades i vår basgrupp i veckan hos Anuschkas på Bergets förskola. Det är alltid lika roligt att träffas i gruppen och diskussionerna stod snart högt i tak. Vi tittade runt på förskolan och efter vi smakat på gott fika och tittat på bilderna ifrån studiebesöket på Solgläntans förskola bestämde vi att försöka ha ett sokratiskt samtal utifrån studiebesöket och dess pedagogiska miljö.

Vår frågeställning var:  Hur upplever vi den pedagogiska miljön på Solgläntan?
Målet vi satte upp var: Att samtalet skall flyta på.
Vi pratade om 1. den  synliga miljön - den arkitektoriska och
                        2. den osynliga miljön - värdegrunden, förhållningssättet och lyssnandet.
Åsikter som kom upp var att man sett självständighet - man kan se vad man kan göra på de olika stationerna. Att förskolan var för stor - det var många avdelningar. Det blev många intryck ifrån studiebesöket, kanske för många för att ta in.
Hos de små barnen, 1-åringarna fanns det undersökande material. Ganska lite material, men sen mera och mera för de äldre barnen.
Det var synd att bilderna på väggarna hängde så högt upp. Man upplevde att man kunde se samspel av lärandet mellan barnen.
Lyssnandet - man bekräftar barnen i det de gör . Att pedagogerna sitter ner och låter barnen komma till dem istället för att springa runt.
Att pedagogerna tar ett steg tillbaka och inte lägger sig i, utan istället observerar.

Synd att man inte fick se utemiljön. Vi tycker att den är lika viktig som innemiljön.
Vi pratade om att vi saknar Reggio Emilia filosofins syn på utemiljön på utbildningen.
Innemiljön på Solgläntan är tydlig och strukturerad. Många saker, men lite av varje.

När vi nu träffats på Bergets förskola ser vi en skillnad mellan avdelningarna. På en avdelning kändes miljön mindre inspirerande. Kan bero på vilken barnsyn och kompetens personalen har, som ofta visar sig hur man ser på barnen, vilket påverkar hur man ser på miljön.

Utvärdering av det sokratiska samtalet: Det kom fram många olika åsikter utan att något kändes fel.
Vi tycker att samtalet flöt på, och vi kompletterade varandra utan att avbryta.
Mitt personliga mål var att ta in så många intryck som möjligt från studiebesöket. Det tycker jag att jag fått. Jag tycker att det blev bra struktur på samtalet , alla var delaktiga och vi påminde varandra.
Tack Anuschka för en trevlig kväll och jättegoda blåbärsmuffins.

Barns tankar!

Hur kan barn uttrycka sina tankar?
Genom skapandet naturligtvis,måla en bild, skapa i annat material, berätta muntligt men också genom skrift, när de lärt sig skriva.
I vår klass har alla barn en tankebok. Ett par gånger i veckan tar barnen fram sina tankeböcker och skriver en kort stund.Vi vänder ett 5-minuters-timglas och det blir magiskt tyst i klassrummet och alla börjar skriva.
Det är fantastiskt att se, ingen sitter och funderar ,utan alla skriver. Oftast skriver vi vuxna också.
Vad skriver de då? Det de tänker på just då. Något som har hänt , något de skall eller vill göra, eller något ur fantasin. Tankeböckerna läses inte upp för klassen. Ibland får vi vuxna läsa dem, inte för att rätta texten utan för att de vill dela med sig av sina tankar.Det är härligt att sätta ord på sina tankar ibland. Jag tror att det kan bli spännande att ta fram sin tankebok som vuxen, där de kan läsa; hur tänkte jag som nio-åring och gick i 3:klass.

I veckan satt jag mig med en pojke som skapat denna figur. Den har stått framme på utställningshyllan ett tag.
Vi började prata och reflektera över hur den kom till.
Han berättade hur han byggde sin GODISAUTOMAT.
" Jag tog en tom glasskartong och klippte upp den och tejpade ihop. Klippte ut en öppning i mitten där uppe. Tog två tomma tändsticksaskar klippte hål i dem och limmade fast på kartongen. Sen Sen klippte jag ut tyg och limmade fast.
Man stoppar i godis i luckan där uppe så kommer det ut i tändsticksaskarna som man sen kan öppna.
Den vänstra sidan är min, för jag är vänsterhänt och den högra är min systers. Där har jag klätt med hästtyg för hon tycker om hästar"
Vad härligt att han tänkte på sin äldre syster när han byggde sin godisautomat.
                                           foto: Christel

Nyårsnattens bilder och sagans stora betydelse.

En ny termin har börjat. Första bildlektionen ville vi minnas nyårsnatten. Jag ställde fram oljepastellkritor, stora vita papper, temperablock, svampar, svart papper och saxar. De fick naturligtvis använda annat material som finns på hyllorna.
Efter att vi pratat en stund om hur barnen upplevt nyårsaftons kväll och natt, började de måla fyrverkerier med oljepastellkritorna i alla färger. Sen svampade de hela pappret i mörka färger som nattens himmel.         I det svarta pappret klippte de ut hus eller en hel stad som svarta siluetter som klistrade upp i nederkanten av bilden. Det blev många härliga nyårsnattsbilder.
På en pojkes bild hade husens tak hackad kant, det såg precis ut som takpannor. Han hade hittat en zig-zag-sax på hyllan och klipp till dessa hustak. Fiffigt tyckte jag. Han hade också hittat lite stjärnpaljetter som han klistrat upp till stjärnhimmeln. Härligt!

Vi på atelieristautbildningen på HDK har också börjat en ny termin. Första föreläsningen som Pernilla Mårtensson hade i torsdags pratade hon om Barnens kreativa språk och kommunikation. Hon berättade om teorier och metoder i den tidiga läs och skrivutvecklingen. Flera  av dessa teorier känner jag väl igen och som vi jobbat efter.
Det var härligt att höra henne tala så gott om sagoläsningens stora betydelse, som stimulerar språk, tanke och fantasi. Hur viktigt det är HUR frågorna ifrån oss vuxna är, som sätter igång det lilla barnet att tala och fråga.
En atmosfär som skapar harmoni om vilka avtryck kan kreativiteten ge? Vi utmanas lika mycket som barnet i läroprocessen.
När hon talade om fördjupningen i boken, där barnet relaterar till sig själv, relaterar till liknande böcker och relaterar till omvärlden, kom jag att tänka på hur vi har det i vår klass.
Varje vecka går vi till skolans bibliotek, där barnen får låna böcker för att läsa hemma och ha som bänkbok. Alla böcker får barnen recensera, och berätta inför klassen vad författare och illustratören heter vad boken handlar om i korthet och vad de tycker om den och ev. rekomendera den för sina klasskamrater. De tycker det är jätteroligt och inspirerar varandra till att läsa nya böcker.

Sokratiska samtal kring djurens rätt.

 Vi blivande atelieristor var på Frölunda kulturhus i torsdags kväll. Där såg vi utställningen "Sverige dansar för djurens rätt". Min första tanke var: Vad är detta? Tretton foton med dansbandssångare tillsammans med sitt djur (eller lånat djur).
Det kändes som en enda stor reklamkampanj för deras band. Vi fick så reda på att föreningen: Djurens rätt, låg bakom utställningen, och att de ville visa en lite snällare bild, i motsatts till plågsamma utsatta djurfotografier. Bilderna kommer från en almanacka som de givit ut.

När vi så satte oss i mindre grupper för att ha sokratiska samtal utifrån bilderna förstod jag att det spelar mindre roll vad utställningen handlar om. Det viktiga vid dessa samtal ( som jag har uppfattat det) är att alla i gruppen har samma utgångspunkt. Man kan säkert ha sokratiska samtal utifrån en bok, en enda bild, en text eller visa.
Först satte vi i gruppen upp ett mål om hur samtalet skulle gå till. Vårt mål var att inte avbryta varandra.
sedan fick vi i tysthet sätta upp vårt eget mål, gärna något där man utmanar sig själva. Frågan som vi utgick ifrån var : På vilket sätt värna dessa bilder om djurens rättigheter?
När man bestämmer utgångsfrågan kan man inte ha en fråga som man kan svara endast ja eller nej.Då blir det inte mycket diskussioner eller åsikter i samtalet.
Vi började med att låta alla uttala sig om bilderna en efter en i ringen. Det är kanske bra att börja så här , men jag tycker inte detta sätt är så bra, för man är så koncentrerad på vad man själv skall säga att man inte lyssnar på vad dom säger som sitter före en i ringen. Man kan inte heller flika in, om man har en åsikt när någon annan talat.
När vi gått ringen runt förde vi samtalet vidare med att alla fick flika in när man ville. Det var intressant att höra så många åsikter om bilder som egentligen ingen av oss var intresserade av.  En sak som vi tog upp var att föreningen kanske får in mycket pengar från en grupp som de annars inte når ut till, genom försäljning av denna almanacka. Då har de ju nått sitt mål.
Till sist utvärderade vi samtalet och kom fram till att vi klarade vårt mål bra, att inte avbryta varandra och att hålla samtalsgången.Vårt eget mål valde vi själva om vi ville avslöja.

Jag vill gärna prova att ha sokratiska samtal med barnen på jobbet. De är 9 år och jag tror att de skulle klara det om man kan ha mindre grupper.
Det positiva med sokratiska samtal är att man får tillåta sig att prova sina tankar. Man får lov att säga  raka motsatsen mot föregående talare, inget är fel.
Att barnen uttrycker sig helt spontant utifrån sina tankar, utan att tänka:" vad skall de andra tycka", och respektera varandras åsikter i samtalet. Detta skulle vara något mycket positivt med ett gäng 9-10åringar.
Om man vill veta mer om sokratiska samtal kan man läsa Ann S Pihlgrens bok: "Sokratiska samtal i undervisningen", eller gå in på skolverkets sida om "sokratiska samtal".